Tänker på mycket just nu. Kunde knappt sova en blund inatt, låg och vred och vände. Det slog mig att om en vecka hade jag faktiskt kunnat säga tack och hej till au pair livet. Jag hade kunnat packa mina väckor och flygit hem till Sverige, träffa alla jag älskar och starta ett nytt liv på hemmaplan. Jag skulle kunna vara en av dom som är "klar". Men jag vet att jag är långt ifrån klar. Kommer aldrig vara klar med att älska de männsikor jag träffat och bor med här. Kommer aldrig vara klar med att åka till "The mall" eller starbucks. Lika mycket som det skrämmer mig att jag stannar nio månader till, skrämmer det mig att jag ska åka hem en dag. Jag tänkte på allt jag måste göra när jag kommer hem över jul. Tandläkaren, visum och sånt viktigt.Att jag måste åka upp till stockholm det första jag gör. Tänk om dte inte går bra med visumet? Jag har kollat runt och allt tyder på att det inte ska vara några problem, jag sväljer det och tänker "det löser sig" men om natten blir jag rädd. Antar att man ibland bara måste överanalysera allt innan man kan finna lugnet i stormen. Dock är stormen livet.