Snacka om att man har upp och ner gångar i au pair livet! Ett skratt kan bli en tår på bara fem minuter! Igår flöt livet på bra ända tills Elise fick ryck!! Okej jag är vann, tjejen får agressiva utbrott fram och tillbaka men i slutändan hjälper det med kärlek, en kram brukar lugna ner henne. Men igår var hon viladre än vildast!! jag visste inte vad jag skulle ta mig till.. hon skrek och berättade klart och tydligt vilken dålig au pair jag var. Att dom inte behövde mig längre.. Jag vet att hon inte menar det, jag vet att hon är den som kommer panikgråta den dagen det är hejdå men ändå sårar orden. Jag vet att det tar otroligt hårt på barnen att deras pappa inte är hemma och med fyra ungar blir det mer stress än lek. Fixa läxer, duscha, äta, städa, träningar och läxor. Nu umgås vi som en familj livet finns inte där så ofta.. Så dörför låter jag Elise skrika på mig ibland. Sen ligger vi i hennes säng och håller om varandra, då säger hon alltid förlåt och kramar mig extra hårt. Men usch vilken ilska när respekten är på noll!!