jag ringde och grattade min farmor idag, jag tror hon fyllde 87..eller? De är väl egentligen ingen ide att räkna, så länge hon finns kvar är jag glad. Så länge hon firar födelsedag är jag glad. Hon blev så överraskad när jag ringde och jag kunde inte hålla inne tårarna över hennes glädje. De första hon säger är; kommer du hit? nemen ringer du från amerika? Amerika! jag kunde inte låta bli att skratta, jag kände mig lite som en vilsen själ från början av 1900-talet som hade rest till Amerika för att skaffa mig ett liv. Börja om på nytt, tjäna pengar, skaffa ny identitet. Jag vet att det inte fanns telefoner på den tiden så jag skulle omöjligt kunna ringa farmor, men även om jag pratar med familj och vänner dagligen över internet så kan jag ibland känna mig så där vilsen som en själ i början av 1900-talet kan ha gjort. Hade jag bott vid havet hade jag ställt mig med fötterna i vattnet och kastat flaskpost, det hade kännts verkligt. Och någon där hemma hade gjort desamma. Jag åkte inte hit för att skaffa mig en framtid som amerikanare, vilket själen från 1900-talet gjort. Jag åkte hit för att själen ville ha äventyr! När farmor säger att hon väntar på mig sprcker leendet upp till öronen. När någon säger: bara du är lycklig så är jag det med! Det måste ju vara det finaste man kan säga till någon man älskar.

Grattis farmor!