Vad man förväntade sig innan man kom hit var inte vad jag gjorde igår. För första gången i mitt liv såg jag en död människa. En öppen kista och en blek man. Andas, tänkte jag, andas! Låt bröstkorgen gå upp och ner, andas. Men fritfullt och stilla låg han där omringad av vackra blommor och sörgande familj. Det var min värdmammas kusin, 45 år gammal, cancern upptäcktes en vecka innan han dog. Jag hade själv erbjudit mig att följa med som en hjälpande hand med barnen och det är inget jag ångrar. Att ens första möte med en död är någon man inte känner tror jag underlättar. Men att se en tonårsdotter, en fru, en syster, en mamma, en pappa och massa vänner ta farväl får en att vilja gråta. Jag ville gråta så himmla mycket! Av tacksamhet för det jag har, av sorg för denne mans familj, framför allt hans dotter, av saknad till alla där hemma och av hur tydlig Gud är i sorgen. Men det ända jag kunde göra var att spänna ögonen i koncentartion, en tår kom men inte gav den lättnad.

Kistan rullades in i kyrkcermonin senare, det var männen som gick med en hand på kistan, precis som på film. Jag spände käken, nu behövde jag gråta, men vem var jag att sitta här och stor lipa? På bänkraden framför oss omfamnade mamman sin dotter det var deras älskade pappa och man som låg där i. Dom skakade och nästan skrek av smärta alla var berörda och alla grät. Även jag tillät mig själv att ge efter tårarna. Sen kände jag mig ego för det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag just nu hade suttit i carolikyrkan, hört prästen roberts röst och omfamnat några vänner innan jag gick hem och hade en lat söndag på min egen soffa. Cermonin förtsatte och det var vackert, även om jag aldrig träffade mannen så fick jag en levade bild av honom som en glad och hjälpsamm människa. Må han vila i frid!