Många frågar hur det går med engelskan här borta. Kanske för att de flesta vet att jag var stammis i diverse stödgrupper på engelska lektionerna. Nu får jag höra att man inte hör att jag är svensk och folk undrar vart jag lärt mig så mycket! Jag blir alltid lika glad av den sortens kommentarer! Jag säger inte att jag blivit värsta engelska experten! Nej nej! Men jag gör något som jag inte gjorde innan, jag vågar! Jag vågar prata, vågar säga fel och försöka förklara mig. Här vet ingen hur många omprov jag gjort eller hur många glosor jag misslyckats med! Här får jag börja om. I skolan blir man stämplad, bra eller dålig. En dålig har fel svar utan att ens svara. Det är ingens fel, det vara är så. Jag är rädd, för varje gång jag ska prata engelska inför någon jag känner blir jag så fruktansvärt nervös att allt bara blir fel känns det som, det är som om jag tror att folk förväntar sig något.... Men fyra månader utav tolv har visat stora framsteg och det var precis vad jag hoppades på. Så nu återstår åtta månader och största motvinden blåser jag själv. Jag behöver ju inte blir bäst, bara bättre! Glosor släng er i väggen!