Igår kväll var jag på stockholms stadsteater och såg föreställningen, sista dansen. Den handlade om att vara gammal, att hamna på ålderdomshem, va ska man göra där?, vad har de att se fram emot?, Lingonsylt och oxjärpa eller är döden det enda man väntar på? De sas; Dör vi gör vi samhället en tjänst och en besparing, vi tar kollektivt självmord! Men när döden var så nära upptäckte de att det finns fortfarande ljuspunkter i livet man inte vill vara utan, björken slår snart ut, säger Hilding! Harriet ska göra hårinpackning imorgon och Ingrid och Axel ska ut och dansa, en sista dans....
Jag blev berörd, jag skrattade åt deras självironi mot gamla människors klagan och jag grät åt deras sanning. Jag älskar det, älskar när teater knackar på hjärtatsport och stiger in!