Tiden går så fort! Igår var det måndag och bara en vecka kvar! Alltså börjar nedräkningen på riktigt nu, varje dag är den sista, sista tisdagen, sista onsdagen osv...Jag fattar ingenting! Jag vill inte gråta, sakna och skrämmas. Jag vill hoppas, leva och lära! Jag undrar hela tiden hur det kommer att bli, om mina förväntningar är för stora eller för små. Om familjen kommer gilla mig och jag dem. Om jag kommer tröttna på att vara au pair. Okej att jag har jobbat läänge med barn och vet att det finns en drivkraft i dem som saknas mig när jag är utan dem, men aldrig att jag har bott under sammma tak som fyra små flickor. Även om tiden ibland kanske kan kännas dryg och jobbig, så kommer alltid dessa gyllene stunder när barnen kryper upp i ens famn eller får en att skartta tills man faller ihop att vara oförglömliga minnen hela livet.

6 dagar kvar...