För ca 6 månader sen fick jag en impuls idé! Jag skulle sluta gymnasiet och hade noll koll på vad jag egentligen ville eller jag ville så mycket så att jag helt enkelt inte ville nått. Men så beslöt jag mig för att åka som Au Pair till staterna, USA.!

 Jag anmälde mig på STS hemsida och sen var spelet igång, referenser, läkarbesök, polistillstånd och massa mer! Engelska har egentligen aldrig varit min starka sida i skolan, de precis så att jag klarade B kursen på gymnasiet och det skrämde mig först. Skulle jag fatta något alls?? Min vän som är betydligt bättre på engelska hjälpte mig endel med allt som skulle fyllas i och hon sa: Jag beundrar att du åker till usa som alltid har haft svårt för språket. Jag började tänka, hur ska jag annars lära mig om jag inte åker dit? åker jag inte kommer jag aldrig behöva prata så mycket och jag kommer aldrig veta om engelska kanske kan bli min grej trotts allt.....

Nú har jag haft tre telefon intervjuer med familjer i usa och det har gått bra, kanske är det bara skolbänken som har fått mig att fega ur..?

Jag ska berätta lite om familjerna. Den första jag fick kontakt med bor i Baltimore söder om New York, de har två barn, Emma 8 och Sean 3. Ett liv hos familjen skulle verkligen innebära ordning och reda! Något som skrämde mig en del, pressen på mina prestationer höjdes till skyarna! Skulle jag klara av hennes krav? Mamman hade ett dagligt schema som känndes väldigt punktligt och strikt, skulle jag klara det? Jag ställde mycket frågor om schemat och jag tror att mamman märkte att jag var skeptisk för det var ett tag sedan hon hörde av sig...Men rätt skönt är det ändå, vi klicka kanske intre riktigt!

Familj två har tre barn, 15, 12 och 8 och bor strax utanför New York. Barnen är ganska gamla med det känns bra ändå, köra till fotbollen, baletten och ge mycket tid åt att bara umgås. Mamman var jätte mysig och lätt att prata med. Det känns som att deras lite mer spontana liv passar mig bättre!

Familj tre ringde på midsommarafton när jag var nere vid kusten, jag hade inte hunnit se deras mail och blev mycket paff. De bor i New jersey och kommer ursprungligen från Indien vilket hördes på mammans dialekt. De har två döttrar på 7 och 9 år. Just nu hade de en au paur som lustigt nog bor i Borås! samma som jag! Nästa gång vi pratar (hoppas det blir idag) ska jag få prata med henne! Spännande, Spännande!!..

Snacka om att det är en berg och dalbana innan man vet vilken familj man kommer att spendera ett år tillsammans med!! Man blir jätte glad så fort man får mail, men blir skit skraj om dom inte har svarat inom 24 timmar och deppar ihop för att man aldrig kommer få en familj, sen är man på topp igen då familjen hör av sig igen eller om en annan familj hör av sig... Ja allt är verkligen upp och ner!!

 // Amanda